bristpavard.blogg.se

Jag heter Alice och är en av grundarna på Brist På Vård. Kanske undrar ni varför jag är så kritisk till den vård vi ser idag? Här får ni endast ett exempel.

För fem år sedan, när jag var 13-14 år så kände min pappa att det var något som var fel. Och ja, med en sänka på 250 så kan man säga att mycket var fel. Så fel att han direkt togs in på intensiven, kanske skulle han dö. Detta var inte långt innan julafton och jag var inte redo att fira min första jul utan min pappa (blir man någonsin det?). Det togs prover, datografi, röntgen och så tappade de honom också på nästan två liter vätska. Slutligen kom de fram till att det var cancer det handlade om. En mycket stor ”cancerknuta” som sträckte sig på en stor yta i buken.

De sa att han skulle ha dött om han kommit dit en vecka senare, för sent. Han var i dåligt skick och skickades därför på biopsi direkt. Cancerformen var tvungen att säkerställas innan behandling kunde påbörjas. Utanför väntade en ambulans som skulle ta dessa prover direkt från Malmö till patologen i Lund där experter på att analysera lymfom då skulle ta emot proverna med brådska. Det kändes ändå på något sätt skönt att det togs på allvar och att de redan sett att det antagligen var lymfom det handlade om. 

Två dagar innan julafton har vissa svar kommit, men inte just DET svaret. Det avgörande svaret. Ingen behandling har kunnat påbörjas och väntan känns oändlig. Jag och min familj börjar undra vad som tar tid och frågar därför läkarna. Läkarna kontaktar de i Lund och får som svar att det hela har blivit fördröjt på grund av att de inte hittar proverna, men att de snart får rätt på det. Min mamma frågar en sjuksköterska ute i korridoren om de andra svaren och det är då vi av slump får reda på vad som verkligen har hänt och det läkarna håller ifrån oss. Hon försäger sig, proven har inte alls kommit bort. De har istället ruttnat bort. Ursinnig som min mamma och pappa var så ställde de läkarna mot väggen, de krävde svar och det nu. De ansvariga läkarna berättar då att lymfom-avdelningen inte varit bemannad, de patologer som analyserar lymfom i Lund var inte i tjänst. Alltså har min pappas prover, som inte är så roliga att ta för den delen, ruttnat i ett labb och gjort dem oanalyserbara. Återigen måste biopsin tas, en hel vecka efter den förra. Ironiskt nog tar de nu sex biopsier för att se till att ingenting ruttnar denna gång. Proven skickas ännu en gång in till Lund med ambulans. Utan att ha fått svar på vilka celler det handlar om sattes cellgifterna igång, som Russian Roulette. Redan på kvällen kom ett preliminärt svar och nästa dag kom det slutgiltiga svaret. 

Visst, hans liv blev räddat av cytostatikan men det hade också kunnat göra honom ännu svagare utan framgång. Upptäckten var följande: Malignt lymfom. Väldigt aggressiv T-cellsform.

Det blev ett julfirande och nyårsfirande på sjukhus. Men hade tiden dragits ut ännu mer och ifall mina föräldrar inte tryckt på så hade jag inte haft någon pappa till nästa år.

Varför kontrolleras det inte att de som krävs är i tjänst innan provet sänds? Och varför kontrolleras inte detta när svaren inte kommit fram i tid? Det ska inte finnas ”en fel tid” att bli sjuk. Får läkarna undangömma information och ljuga för oss? Speciellt när läget är så pass akut att det hade varit för sent en vecka senare.