Diagnostiserade sig själv
Genom större delen av både min mellanstadie- och högstadietid led jag av hudutslag och flagnande skinnbitar runt främst min mun. Första gången det utbröt svullnade jag upp i hela ansiktet och mamma tyckte det såg ut som jag hade gått en boxningsmatch och förlorat. Jag skämdes något otroligt, höll mig borta från skolan den veckan och försökte få tid hos vårdcentralen. På vårdcentralen fick jag dämpande som lugnade ner svullnaden och sen antibiotika. Varför jag fick antibiotika var oklart eftersom dom inte kunde diagnostisera vad det var. Jag åkte hem, tog min antibiotikakur och min hy blev bra igen. Men efter ett tag när kuren var slut återkom utslagen och den här gången spred dom sig över hela kroppen. Framförallt ökade utslagen på armarna och benen. Det kliade fruktansvärt mycket och när utslagen ännu en gång spred sig i ansiktet åkte vi in igen. Den här gången fick jag en helt annan läkare som ansåg att huden bara var torr, och bad därför mig köpa Locobase Repair receptfritt. Den hjälpte, och jag gick ungefär två veckor utan några utslag i ansiktet, däremot fanns utslagen på kroppen kvar. När sedan utslagen återkom hjälpte inte salvan längre så vi åkte in igen. Ännu en gång, fick jag bara antibiotika med mig hem och ni vet ju hur det slutade förra gången. Fjärde gången vi åkte in skrev läkaren ut hydrokortison-salva, vilket om man läser på internet man absolut inte ska använda vid min typ av hudutslag och mycket riktigt blev saker mycket värre. Femte gången åkte in fick jag en ny läkare. Hon menade på att det var allergi-relaterat och att jag inte skulle kunna sminka mig igen. För mitt femtonåriga-jag var det här det värsta som kunde hända, såklart. När jag försökte förklara att jag använt samma typ av smink under en mycket lång tid och att det troligtvis inte var därför jag fått utslag eftersom jag även fick utslag på kroppen upprepade hon att jag inte skulle kunna ha smink och måste sluta med det omgående. Jag började gråta som den utseendeberoende-tonåringen jag var och innan jag lämnade rummet fick jag ett bryskt "men sluta böla". Vi återvände inte till vårdcentralen efter det. Hela den här perioden var jättekänslig för mig och många gånger stannade jag hemma eftersom att jag inte ville att folk skulle se mig. Folk började diskutera huruvidare jag hade herpes eller inte.
Vi åkte till allergimottagningen och jag spenderade en hel dag där med olika prover och tester. Dom hittade ingenting.
Av ren slump hamnade jag på en sida om rosacea och jag tyckte att symtomen var så lika mina, att vi köpte en receptfri-salva som jag har använt sen dess. Den lindrar och hjälper trots att utslagen kommer tillbaka om jag glömmer bort att smörja mig. Efter otaliga läkarbesök fick mamma och jag försöka fixa det själva. Jag klarade mig fint trots många om och men, det som däremot gör mig förbannad är de människor som inte kan få sin hjälp receptfritt utan måste gå igenom alla dessa läkare som ändå inte kan ge något svar och därför riskerar sin hälsa.
