"Min bror som nästan gick förlorad"
Detta är en historia som vi fått inskickad av Ellenor om hur hennes bror och familj blev nonchalant behandlad av vården och hur han sedan blev feldiagnostiserad. Vill ni också skicka in en historia? Skicka isåfall till [email protected]
När min bror föddes hade han andningsproblem vilket gjorde att han hade svårt att andas. Det kom ett slags pip ljud så fort han öppnade munnen. Läkarna trodde att han bara hade svalt fostervatten och att det inte var någon större fara. Han blev hemskickad och allt var bra till en början. Efter ca 2-3 månader när han började röra på sig mer och försökte att sitta fick han inte luft och ju mer aktiv han var desto svårare var det för honom att andas. Min mamma uppsökte läkare och dem sa att det inte var något fel på Oscar men tyckte ändå att han under 7 veckors tid skulle komma för regelbundna kontroller.
Efter dessa 7 veckor var Oscar fortfarande dålig, om inte sämre. Han åt inte, sov aldrig och kunde knappt andas. Hur mycket min mamma än påpekade och desperat försökte få hjälp sa läkarna att inget var fel på Oscar. Detta slutade med att min mamma sa "Bra för jag vill inte ha han mer, ni kan ta han, han äter inte, sover inte, andas inte, han är i princip död". Direkt när min mamma hade sagt detta svarade läkaren med att han skulle konsultera med sin kollega och en dag senare fick mina föräldrar träffa Mats, min brors läkare som tog hela situationen på allvar. Min bror fick genomgå en undersökning och skickades till IVA och var inlagd där i 2 veckor. Han behandlades med syrgas, antibiotika, han var sondmatad och tillslut blev han bättre.
När han blev tillräckligt frisk blev han skickad till barnkliniken i Malmö och låg inlagd där i omgångar om 1-2 veckor beroende på hur svårt han hade att andas. Detta pågick i 2 år. Hade han aldrig fått träffa Mats hade han dött hemma. Han fick sedan en diagnos som inte alls stämmer överens med den diagnos som han fått idag. Även efter att han hade blivit frisk fick han gå på kontroller med jämna mellanrum för att se om han blev bättre och om han gjorde framsteg i sin andning. Dessa kontrollerna gick ut på att köra ner en kamera i halsen för att se att stämbanden inte växte fel eller ihop.
