Vad krävs för att man ska få den hjälp man behöver?
Min historia handlar om hur min pappa inte blev tagen på allvar av den psykiatriska vården och hur det senare ledde till ett utbrott som förändrade saker och ting både för honom och för vår familj.
Allt började cirka tio år innan det riktiga utbrottet skedde. Min pappa började må dåligt men kunde inte förstå varför han mådde som han mådde. Det gick helt enkelt inte att sätta ord på det enligt honom. Tillslut insåg både min mamma och pappa att där var något som inte stämde och sökte sig då till den psykiatriska vården men där fick de inte speciellt mycket hjälp. Eftersom min pappa inte sa rätt ut "jag vill ta livet av mig" blev han inte tagen på allvar och därför hemskickad med tabletter han skulle äta. Dock hjälpte inte tabletterna eftersom de hade feldiagnostiserat honom. Besöken hos den psykiatriska vården fortsatte sedan de kommande åren och de åkte in med jämna mellanrum.
Dock blev han inte bara deprimerad utan han blev manisk också vilket innebar att han sov väldigt få timmar, var stirrig och även paranoid. Han skiftade mellan dessa två tillstånd vilket innebar att han i vissa perioder låg och sov hela dagarna och kunde inte ta tag i något då han var deprimerad och när han var manisk var han tvärtom. Först verkade det som ett personlighetsdrag men efter ett tag började min mamma misstänka att han var bipolär.
Tillslut gick det så långt att han fick ett maniskt anfall. Jag var då tio år och förstod inte något överhuvetaget. Han var då väldigt manisk och han blev som jag nämnde innan stirrig, paranoid och även elak. För att försöka lugna ner sig själv började min pappa äta vanebildande tabeletter vilket tillslut gjorde att han blev beroende och det var även en av de saker som gjorde att han blev inlagd på psyket eller den psykiatriska akutmottagninen som det egentligen heter. När han väl hade blivit inlagd tog det cirka två veckor för läkarna att ställa diagnosen. Min pappa var bipolär och nu äntligen fick han rätt vård och mediciner. Dock tog det upp till ett halvår innan han var någorlunda återställd.
En tanke som ofta slår mig är att ifall min pappa hade fått hjälp tidigare och hade blivit tagen på större allvar av vården då hade hans sjukdom upptäckts i tid. Detta hade gjort att han hade sluppit få det utbrottet han fick 2008, som inte bara påverkade han själv utan även personer i hans omgivning så som vår familj.
Och även fast han tillslut fick rätt diagnos så tog det tio år och ett kraftigt maniskt utbrott för att detta skulle ske. Ska man behöva vara livsfarlig för sin omgivning och sig själv eller döende för att man ska få den hjälp man behöver?
